”Politik är att vilja” sade en gång Olof Palme.
Frågan är, vad vill vi med svensk funktionsnedsättningspolitik och vart finns den gemensamma visionen för LSS?
Att vara assistansbehövande i Sverige har under alltför många år varit att förknippa med oro för ett stort yttre hot. Ett tag var det omprövningarna, när Försäkringskassan (nedan FK) under en period gick hårt åt beslut och många helt eller till stora delar förlorade sin assistans. Sedan hittade man rättsfall som skulle utgöra praxis, där att andas och att äta inte längre skulle betraktas som grundläggande behov. Under senare år har IVO gått hårt fram bland stora och små assistansanordnare och dragit in tillstånd där bolagen fått så lite som 14 dagar på sig att avveckla sin verksamhet och assistansanvändarna därmed lika kort tid på sig att hitta en ny anordnare, med all stress och oro som det innebär.
Jag har svårt att skiljas från tanken att en starkt bidragande orsak till allt detta är en avsaknad av gemensam, väl förankrad vision om vad vi vill att LSS ska vara. För vem ska reformen finnas till, hur ska den tillämpas och vad vill vi att effekten av den ska bli? För när vi har bestämt det, då kan vi också lättare ta oss an frågan om hur vi ska ta oss dit. Oavsett hur den visionen ser ut så är det min absoluta uppfattning att det finns ett gemensamt ansvar att ta för framtidens LSS och det ansvaret behöver tas av politiker, myndigheter, assistansanordnare och assistansanvändare.
Politiken behöver formulera visionen för framtidens LSS. Vilken funktionsnedsättningspolitik vill vi ha i Sverige, för vem ska den finnas till, på vilket sätt ska den tillämpas och under vilka former och förutsättningar ska den utövas?
FK behöver bli skarpare i sitt uppdrag. Den tidiga kraschlandningen av den förändrade lagstiftningen, avsedd att stärka rätten till personlig assistans, är bara ett i en lång rad av exempel där FK går fel i sitt bedömningsarbete. Vägledningen är diffus och oklar och konsekvensen har återigen blivit avslagslinjen. Många assistansanvändare är idag rädda för FK, tyvärr på goda grunder och så ska det självklart inte vara.
IVO måste ges i tydligt uppdrag att, likt Skatteverket för ett antal år sedan, bli mer av en speaking partner och ha en rådgivande roll i förhållande till assistansanordnare. Detta givetvis utan att tappa sitt tillsynsuppdrag, som är bra och viktigt för att rensa bort oseriösa och olämpliga aktörer.
Assistansanordnare behöver lyfta blicken från egna, kortsiktiga intressen och vara med och ta ett gemensamt ansvar för reformens fortlevnad och utveckling. Det fungerar inte längre att bara peka på politiker, på FK eller på IVO och tycka att ”de måste göra bättre”. Vi bär alla ansvar för att verka inom de lagar och regler som styr verksamheten, att ha och hålla en hög kvalitetsnorm och att även från vår sida verka i symbios med myndigheter.
Slutligen faller också ett stort ansvar på assistansanvändarna. Även i detta led måste ett ansvar tas för att välja anordnare som håller sig till de spelregler som vid var given tidpunkt är gällande och därmed också välja bort de anordnare som fortsatt lockar med gråzonslösningar som gynnar den enskilde men skadar reformen som helhet.
Förändring krävs för en hållbar LSS och ansvaret för den är som sagt gemensamt, men måste samtidigt börja någonstans. Som jag ser det börjar den i politiken, det är där visionen ska formuleras och det är också därifrån som direktiv till myndigheter kan ges. ”Politik är att vilja”, för att avsluta som jag inledde. Frågan är vilken politiker eller vilket parti som vågar besvara frågan ”vad vilja vi med framtidens LSS”?
Daniel Lindkvist
Styrelseordförande, MR assistans AB
daniel.lindkvist@mrassistans.se
